Vill gifta mig..

Jag är tacksam. Jag är tacksam för den jag är. Jag är tacksam för det jag har att ge. Jag är tacksam för det andra vill ge mig. Jag kräks på otacksamma människor!
Är de otacksamma för att de inte förstår bättre? Hoppas det.
IVF-dags. Jag känner inget för det just nu förutom att jag känner mig som en blåval utan något hål som det kan pysa ut "vatten ur". (Föresten så vet jag inte om det är blåvalar som har det "hålet och föresten så kan ju jag ju pysa om jag vill men känns som att jag vill lämna det samtalsämnet genast :) Men för att komma tillbaka till känslan då.. Jag känner mig svullen. SJUKT svullen!

Jag har precis lyssnat på Klara Zimmergrens sommarprat i P1. Fick ett tips av en vän att lyssna och oj vad hennes ord fäste sig i mig. Jag känner som henne. Precis. I precis allt hon sa.
Förutom det där med adoption. Jag vet inte om det är min grej. Vår grej. Jag tror inte det. Om jag inte kan bli mamma så tror jag inte att jag vill adoptera.

Jag vet vad jag vill.
Jag vill gifta mig!
Gud vad jag vill vara brud för en dag. Festen, klänningen, med nära/kära och bara få bjuda på en hel dag/kväll i kärlekens tecken.
Jag vill, vill, vill....
Jag älskar kärlek. Jag älskar rosa. Jag älskar vitt. Jag älskar fluff och planering.
Peter står inte ut med att jag ens lyfter frågan igen.

Vart ska man lägga alla sina drömmar då? På hyllan? Jag är rädd att de dammar igen. Jag vill  inte släppa den  drömmen men inser att det kanske aldrig blir så...
Men jag vill ändå.